Klinken är välutrustad och har god yrkeskunskap gällande tandvård hos sällskapsdjur.

Det finns ett stort behov av tandvård hos sällskapsdjur och nuförtiden är ägarna väldigt medvetna om detta. Problem med tänderna förorsakar ofta smärta hos sällskapsdjuren – inflammationer i tänderna och deras omgivning kan även spridas till andra delar av kroppen. Därför kontrollerar våra veterinärer tändernas utseende vid varje besök och vid behov kan mer dolda delområden kontrolleras med tandröntgen.

Vanliga ”tandpatienter” är hundar och katter. Utöver dessa kan kaniner och marsvin allt emellanåt ha behov av tandvård p g a övervuxna tänder eller bettfel.

Tänderna är en viktig del av djurets välmående. Vanvårdade tänder orsakar exakt samma smärta hos djuret som hos oss människor: även om djuren (speciellt hundar) äter även med dåliga tänder. Dessutom kan eventuella muninfektioner vara en källa till bakterieinflammationer i någon annan del av kroppen.

Det allmänt hörda: ”Kan man ännu putsa tänderna hos en så här gammal?” är därför ett knasigt sätt att tänka. Behovet av tandvård växer oftast med åldern. Med nuvarande metoder är det möjligt med anestesi på äldre och även sjuka djur. Det är ju viktigt att måna om djurets livskvalitet, eller hur? Vi vårdar ju även andra sjukdomar ”hos äldre också”.

Alla våra veterinärer gör vanlig tandvård. Mer krävande åtgärder t.ex. kirurgiska borttagning av tänder gör Kirsi,Emma och Jaana. Kliniken är utrustad med två apparater för borttagning av tandsten, en tandborr och tandröntgen. Det är en utrustning som räcker till vid en avancerad tandvård.

Tandvård utförs på många ställen och på många olika sätt. Därför är det svårt och missförvisande att göra en direkt prisjämförelse. Det är också nästan omöjligt att ge en exakt prisuppskattning på ett tandvårdsingrepp bara på basen av en visuell granskning, det är fråga om en grov uppskattning. Det beror poå det som redan nämndes – mycket kan pågå under ytan som inte syns utåt och ändå kan vara av stor betydelse för patientens välförmående.

Vi strävar till att upprätthålla en hög standard på tandvården rent tekniskt sätt och också sett från patientsäkerhetsaspekten. Därför vill vi helst träffa patienten inför stora och omfattande ingrepp men också vid mindre åtgärder , i synnerhet om patienten är en äldre individ. Undantag gäller gamla stamkunder som vi nyligen settoch vars sjukhistoria vi känner till.

Tandpatienterna sövs ner, intuberas och hålls sovande med isoflurangas under övervakning av veterinär och djurskötare. Intuberingen mimimerat risken för att vatten och sekret ska dras in luftvägarna och anestesin är så trygg som möjlig med noggran övervakning. Våra djurskötare är utbildade och erfarna. Vid varje generell anestesi fylls ett protokoll i med jämna mellansrum där man noterar puls, andningsfrekvens, blodtryck ock kroppstemperatur.

En tandkarta fylls i varje gång tänderna behandlas och där är varenda tand noterad och avvikelser från det normala antecknad.

Med tandröntgen avslöjas det som pågår under ytan. Enligt statistiken har 30% av hundarna och 40% av jatterna problem som bara uppdagas genom tandröntgen. Efter tandextraktioner tar man också bilder för att kontrollera att inget av tanden , t.ex. en rotbit, har lämnats kvar.

Speciellt dvärgraser har en tendens att deras mjölktänder inte blir lösa och lossnar enligt normal tidtabell. När den permanenta tanden börjar växa fram brukar den oftast ”äta upp” mjölktandens rot, så att den lossnar utan åtgärder då valpen är ca 5-6 mån. Uppfödarna brukar oftast uppmana valpköparna att vänja valpen vid att både bett och tänder kontrolleras och detta löns att göra varje vecka under den perioden då tänderna byts. Om den nya hörntanden har redan kommit fram några millimeter från tandköttet, men mjölktanden (smalare och vassare) inte rör på sig alls, är det orsak att boka tid hos veterinär. I värsta fall hindrar mjölktanden den permanenta tanden att växa ordentligt och förorsakar fel i bettet. Ibland kan felet endast bli kosmetiskt, men t e x hörntänder som växer för långt in i underkäken kan leda till att man blir tvungen att ta av tänderna senare i livet. Samma fenomen sker även vid för smal underkäke hos vissa raser och individer. Även om en mjölktand som sitter fast i käken inte skulle påverka bettet, så samlas lätt matrester mellan den permanenta tanden och mjölktanden, eftersom mellanrummet är för litet. Mjölktanden kan bli kvar i munnen flera år.

Om mjölktanden sitter hårt fast i käken, är dess rot ofta t o m längre den den synliga kronan. Valpen måste naturligtvis få lugnande under det smärtsamma ingreppet. En borttagning av en mjölktand är inget som kräver kraft, däremot teknik. Tanden lösgörs med olika instrument från den omgivande vävnaden och slutligen lyfts tanden bara bort med en tång. Ibland måste man göra en öppning i tandköttet vid ifrågavarande rot och käkbenet borras bort, för att roten ska kunna avlägsnas utan att skada början till den permanenta tanden. Någon fortsatt vård krävs oftast inte, tandköttet läker otroligt snabbt (oftast under några dagar).

Även om hundarnas och katternas diet och matvanor är många gånger hälsosammare än våra tvåbentas, kan det även på deras tänders ytor ansamlas plack och tandsten. Speciellt om djuret inte bryr sig om att tugga på tuggben som rengör tänder eller djurets tänder inte borstas. Uppkomsten av tandsten är större hos vissa individer, beroende på salivets mineralstruktur. Tandsten bildas först i närheten av salivkörtlarna, vid hörntanden och överkäkens sista mellantand – den första kindtanden. Tandsten är den främsta orsaken till hundens dåliga andedräkt, eftersom tandsten orsakar inflammerat tandkött och utan vård vidare inflammation av tändernas djupare bindvävnader (parodontit).

Hos vissa småhundar kan den första tandstenen observeras redan vid borttagning av mjölkhörntänder vid ca ½ års ålder! Det löns att vänja hundar med benägenhet för tandsten med borstning av tänder med en egen mjukt tandborste. En till ett par gånger i veckan räcker redan för att fördröja uppkomsten av tandsten. På markanden finns även en variation av produkter som förebygger tandsten (som Bucadog-gel, Dentisept-gel, tuggben med enzymer (Dentastix, Dentaflex o s v), torrfoder med förebyggande effekt för tandsten o s v). Därutöver kan man torka tandköttet med en kompress och för hunden ämnat munvatten (t e x Virbac Hexarinse). Munvatten för människor smakar oftast äckligt för hunden och tandvården blir en mindre trevlig upplevelse.

Även kattens tänder borde borstas. Det finns även tuggben som innehåller enzymer – dock har inte katten lika starkt behov av att tugga som hunden. Man kan även använda samma munsköljmedel och lokalgeléer.

Trots en noggrann vård hemma kan det ändå uppstå behov av tandvård under narkos, speciellt då djuret blir äldre. Tandstensborttagning sker med handinstrument och ultraljud, då även fickor under tandköttskanten blir säkert rengjorda. Om fickorna inte rengörs ordentligt och det blir kvar tandsten i dem, är resultatet av tandvården verkligt kort. Efter rengöringen poleras tänderna och tandköttet kan torkas med desinficerande sköljmedel. Ofta finns det behov av en kortare eller längre antibiotikakur som fortsättning, speciellt för inflammation av tandköttet. Det är heller inte ovanligt att det under tandstenen finns så dåliga tänder, att de behöver tas bort genast.

Ibland har hundens eller kattens tandvård inte utförts på många år och djuret har en långt framskriden parodontit d v s inflammation av tändernas bindvävnad, då t o m alla tänder kan vara i behov av borttagning! För djuret är det bättre, med tanke på möjliga källlor till bakteriinfektioner, att ta bort ruttnande tänder, än att ha dem kvar i munnen. Djuren har också tandvärk, som de oftast lider av i tysthet utan yttre tecken. Först när den sjuka tanden är utdragen och munnen är i skick, kan ägaren märka att en deprimerad, gammal hund har blivit ”ung igen”!

Vissa katter har s k FORL/TR på tänderna. Det är frågan om en smärtsamt tillstånd, där tandkronan bryts ned, ofta svårt observerat vid tandköttskanten. En sådan tand är naturligtvis väldigt öm och kräver borttagning.

Tandfrakturer berör mycket oftare hundar än katter. Katter lever ett så mycket mer fridfullt liv att ifrågavarande trauma hos dem är ofta en följd av en olycka d v s extremt mycket mer sällsynt än hos hundar. Hundar kan få tandfrakturer genom att tugga på stenar eller något annat hårt, vid inbördes lekar/slagsmål eller då de fångar ett föremål. En del av skadorna på tänderna hittas av en slump, ägaren har ingen aning om när tanden ”råkat illa ut”. Vanligtvis är det de övre framtänderna, hörntänderna eller övre käkens sista främre kindtand (P4) som går av. Om det är endast kronan av tanden som gått sönder och pulpan inte syns, behövs ingen åtgärd (vid osäkra fall kan man säkerställa situationen via tandröntgen). Om pulpan syns (att det med blotta ögat kan ses en röd pulpa) BÖR tanden åtgärdas. Tidigare uppmanade veterinärerna ofta att följa med situationen, numera vet man att en sådan tand ALLTID inflammeras och förorsakar en kronisk smärta. Via pulpan tar sig bakterier till tandroten och därifrån till käkbenet, där en varböld bildas. Bölden kan upptäckas endast via röntgen. En rotböld vid övrekäkens premolar (främre kindtand) kan förorsaka svullnad och en fistel (varet kommer ut genom huden) ut till kinden lite under ögat.

En tandfraktur ända in till pulpan kräver borttagning/rotfyllning av tanden i fråga. En borttagning av en frisk, stor tand är alltså ett kirurgiskt ingrepp under narkos: en tand med flera rötter tas bort i delar. Roten till en hörntand är ofta längre och tjockare än den synliga kronan.

Rotfyllning (närmast gällande hörntand) är även möjlig vid specialkliniker, som har nödvändiga instrument och kunnande. Det varierar från fall till fall om rotfyllning lyckas och är en vettig lösning.

Ibland kan en hunds helt friska tand lossna till följd av t ex ett slagsmål. Om det gäller en utställningshunde eller en aktiv hund, som tänderna har betydelse för, är det ibland möjligt att sätta tillbaka tanden. Det löns att sätta tanden genast i mjölk eller ha i egen mun, så att den hålls fuktig och livsduglig.

Tanden sätts på plats och fästs i de bredvidliggande tänderna t ex med hjälp av järntråd. Efter detta har hunden förstås ett absolut tuggningsförbud åtminstone under 1-2 månader, alltså välling- och grötlinje, tills tanden har fastnat ordentligt.

Även om man inte tänker sätta tanden tillbaka på plats, är det bäst att genast visa hunden (och ev. tanden, om den återfinns) för en veterinär. För utställningar krävs ett officiellt veterinärintyg, för vilket veterinären behöver konstatera situationen så snabbt som möjligt. Tandköttet läker inom ett par dagar, veterinären kan inte intyga sådant som inte längre syns. Dessutom kan det vara nödvändigt att via tandröntgen bekräfta att tanden lossnat hel och att det inte finns någon rotdel kvar.

Det är trevligare att pussa ett luktfritt ansikte?

Vår samarbetsklinik i mer krävande tandvård och käkkirurgi: Anident